Epilog
Just nu sitter vi i minibussen påväg mot flygplatsen i Bangkok och efter att ha sagt adjö till personer som man av hela sitt hjärta tycker om så finns det risk för att följande inlägg kan bli pretentiöst och sentimentalt men jag ska försöka sätta ord på min känsla och sinnesstämning efter denna resa. Ett sorts avslut. Och till för mig själv att ta upp och läsa de dagarna då allt kanske inte är på topp.
Det ska sägas direkt, det var ingen bra morgon, rättare sagt den var helt värdelös. Dåligt med sömn hos de vuxna var en bidragande orsak, konflikterna avlöste varandra hos de små och jag tror det låg en spänning hos samtliga när vi vaknade och insåg att drömmen började bli en historia. Men dagen gick i ett crescendo och avslutades på den högsta peaken. Misären ifrån morgonen satt i huvudet nästan till lunch men sen fick vi en av våra bästa dagar här tillsammans med familjen Båth, som för övrigt är helt underbara med våra barn. Therese tog med Elton på massage där han somnade gott till ljudet av havet. Och Markus vet exakt hur våra barn fungerar och reagerar vid olika situationer. Vi fick ett underbart avslut ifrån Dow och Jake med all personal som kramade och sa adjö. Vi fick med oss en påse med Coca-Cola, Fanta, vatten, och popcorn. Finns inte ord för hur mycket jag gillar dessa människor. Jobbigt att säga hej då, för idag var det vår tur att säga hej då.
Det började som en dröm, det blev en verklighet, och det är snart historia, vår historia.
Jag brukar efter ett tag glömma bort alla jobbiga saker man varit med om när man är ute och reser och tillslut bara minnas det magiska stunderna. För jobbiga stunder har vi också haft.
Jag kommer ta med mig de planlösa vandringarna på stranden, jag tar med mig bilder på mina barn som springer och leker med herrelösa hundar på stranden eller när de går på upptäcksfärd med andra barn och ungdomar som de träffat, jag tar med mig hur solen kan få havet att färgas ifrån något grått och kallt till att bli smaragdgrönt bara på någon sekund, jag tar med mig alla underbara möten som vi haft på denna resa, alla människor som vi och barnen har umgåtts med. Ni vet vilka ni är, jag tar med mig er också. Jag tar med mig allt detta tillbaka hem igen och tar alla dessa stunder till de dagarna som man behöver all styrka igen. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att barnen också gör det. Mitt mål har varit att visa att det finns mer att se i världen, det vi upplevt under dessa dagar är bara en bråkdel av det jag hoppas de kommer att uppleva framöver. Jag vill visa att de har hela världen framför sig, det gäller bara att våga, att inte känna några begränsningar men inte för den delen vara naiv.
Nu har vi upplevt vår dröm och den var fantastisk. Vi kommer garanterat att åka hit igen, faktum är att vi kommer att boka ett hus när kommer hem till Sverige igen. Men det kommer inte längre vara en dröm. Jag har iaf bockat av en sak på min jag vill göra lista men samtidigt har nästa dröm skapats. Och kanske kommer nästa blogg att heta, Thailand med tio barnbarn, det är iaf min nästa dröm. Men den drömmen lär vi få vänta på att få uppleva.
Det har blivit många steg på stranden som sagt var, dels när vi varit på upptäcksfärd och dels när jag eller Maria försökt fått antingen Edith eller Ebbot att sova.
När vi kom hit fick vi höra av ett svenskt par att vi inte kunde ta med barnvagnar till stranden, det var omöjligt att dra den. Tror ni vi lyssnade? Knappast. Vi har inte åkt hit för att se hinder, vi ser möjligheter.
När jag iaf planlöst gått meter efter meter på den kritvita stranden så har jag haft denna spellista i mina öron. Den absolut vackraste musiken jag hört. Just då känner jag mig starkast i världen och det finns inte något som kan få mig på fall.
Lyssna vet ja, och föreställ er att ni går på en kritvit strand med solen i ryggen och vinden mot din kind. När vågorna slår in mot stranden så blir det ett perfekt bakgrundsljud till musiken och då slutar den aldrig att tystna heller utan fortsätter och fortsätter...
All kärlek till er. Och tack för att ni läst vår blogg.
Andas och njut.
//Martin
